HannaH

Förlossningsberättelse

Kategori: Kärlek

The raw och väldigt detaljerade versionen.

Magar du inte med alla sorters kroppsvätskor kanske du inte skall läsa den här. 
För det kommer att förekomma i princip allt. Vågar du läsa ändå så hoppas jag att du har humor och kan se det roliga i situationerna även fast det kanske inte låter så kul alla gånger.
Detta är för min skull, för att processa och komma ihåg.
Here we go.

Okej, så det är den 27 mars och Gunlög har alltså inte dykt upp än.
Det betyder att vi skall sättas igång 15 dagar över tiden och jag och Peter infinner oss på Östra klockan 9:30.
Vi får sitta ner och vänta en stund innan det är vår tur.
Väl inne på ett rum så undersöker en Barnmorska (barnmorskor kommer i fortsättningen benämnas som bm. Vi kommer att stöta på väldigt många bm i den här berättelsen) 

Jag minns inte exakt exakt vad vi gjorde i det här första skedet, men jag vet att jag fick ett armband med mitt namn och personnummer, jag fick en ingång i handen och sen undersökte de Gunlög med ctg för att kolla bebis hjärtljud. Det skulle bli en bock på maskinen när den var klar så vi satt där och väntade på bocken innan vi kunde ringa på bm. Jag tror att de gjorde en undersökning på mig också för att kolla status. Kurvan såg fin ut och vi fick ut i väntrummet och vänta på nästa steg. Ett rum kanske?

Vi fick vänta ett bra tag för det var mycket att göra på avdelningen. Sjukt tråkig väntan när man inte visste vad som skulle ske och när.

När vi blev uppropade igen så kom vi in på rum och där berättade bm att nästa steg var att sätta en kateter in i livmodern med en ballong som skulle fyllas med vatten som gjorde att det vidgade upp livmodermunnen så att det öppnades mer.

De satte upp slangen och fyllde ballongen och så tejpades slangen fast vid mitt ben och vi fick fri hopp och lek de närmsta tre timmarna.
14:45 skulle vi infinna oss igen för att dra i slangen.

Okej, vad gör man i tre timmar med en slang mellan benen ute i Östra området?
Man äter tänkte vi och gick ut till bilen och körde till Allum.

Väl där gick vi in på MAXI. Okej, jag kan ju meddela att jag sällan känt mig så obekväm när man går runt med en skavig slang mellan låren som man vet sitter fast i en ballong uppe i fiffi. Det var svårt att koncentrera sig kan jag meddela. Samtidigt gjorde infarten i handen löjligt ont.

Vi fick köpt med oss en kasse med middag till Peter, lite godis, banan och dricka i alla fall. Sen käkade vi på Max. Jag hade ont i handen där infarten satt för den fastnade i jackärmen titt som tätt, det började göra ont i magen med lite värkar och så var jag inte alls sugen på att äta. Fick tvinga i mig för att jag visste att det skulle ju dröja innan jag skulle äta igen och jag behövde energin.
När vi var klara med maten så reser vi oss upp och jag känner att jag är blöt i rumpan. Snacka om att jag känner mig ännu mer obekväm nu när jag inte vet vad det är för vätska. Är det från mig eller från nått jag satt mig i. 

Vi går till bilen och kör upp och ställer oss på en parkering en bra bit ifrån förlossningen för den kostar bra mycket  billigare än de nära som kostar multum!
Vi tar våra väskor och maten vi köpt och promenerar bort mot förlossningen.

Nu känns det som att det är på riktigt och jag är lite nervös..

Väl inne på förlossningsavdelningen så blir vi sittande i dagrummet. Och vi får vänta. Vänta, vänta vänta. Det går en och en halv timma innan någon kommer och säger att de jobbar på för fullt och att det inte finns något rum för oss än. Efter två timmar så vill de kolla bebis hjärtljud och mitt blodtryck så jag sitter där i dagrummet och blir undersökt. 

Känns väl sådär kan jag säga. Dels att få vänta så länge, sitta med den där katetern, ha lite ont, bli kissnödig och vara förväntansfulla och nervösa och inte få komma igång ordentligt.
Tillslut vid 17:30 får vi komma in på en förlossningsrum och när jag går på toa så lossnar ballongen. 
Jag har som mensvärk liknande smärta, alltså inget farligt alls.
Jag undersöks och är då öppen 2-3 cm och de sätter en elektrod på bebisens huvud för att mäta bebisens hjärtljud.

Vid 18 tiden så går mitt vatten. 

Jag står upp och skrattar åt något Peter säger och det bara forsar vatten efter benen på mig. Jag står i en pöl av varmt vatten och kan inte sluta skratta. Har på mig linne, en morgonrock/kimono från asia spa och de snygga sköna trosorna man får på förlossningen.
Vid 20 så kopplar de på CTG för att mäta mina värkar och vid undersökning är jag öppen 3 cm och livmodertappen är 1,5cm och medelmjuk. 
Nu sätter de värkstimulerande, oxytocindropp.
Vid 21 får jag äta mat. Då är jag ganska hungrig med tanke på att jag inte ätit sedan vi var på Max och då åt jag inte upp allt. Blev en fiskgratäng som var helt okej, men jag fick sitta och äta med maten under hakan i princip för de fick dålig kontakt med CTG när jag satt upp.
Det kommer in en ny bm vid 22 och då har jag lite värkar men inte så mycket att jag behöver någon smärtlindring. Jag är uppe och rör på mig så långt jag kommer med dropp och CTG och vi lyssnar på musik så jag dansar runt. 
Kl 23 är jag öppen 5 cm.

Jag får testa lite lustgas på 50% men jag tycker bara att den är sjukt irriterande och hjälper inte alls.
Nu börjar det komma igång med smärta och jag kommer ihåg ganska lite av den här tiden. Jag vet att jag darrar som ett asplöv, svettas och är ganska instängd i mig själv. 
Vid 3 på natten så är jag såpass påverkad av värkar och nedsatt av feber att de föreslår en ryggbedövning och jag är inte sen att tacka ja till det. 
En narkosläkare kommer in och skall sätta katetern i ryggen och jag kommer ihåg att jag fick anstränga mig allt jag kunde för att sitta still när han satte nålen. 
Peter fick dåndimpen när han såg nålen sa han efteråt då den var gigantisk. Jag kände inte så mycket förutom att jag hörde ett sjukt obehagligt ljud inom mig när han körde nålen i ryggen och det kändes obehagligt.
Jag är öppen 10 cm vid den här tiden när EDAN sätts och har alltså öppnat mig 5 cm på fyra timmar så det gick ganska fort från det att de satte droppet. Jag har värkar med 1,5 minuters mellanrum också och de är starka. 
Jag är uppe och står med gåbord och känner mig bajsnödig och de får lossa mig från maskinerna för att jag skall kunna gå på toa, men det kommer inget när jag väl är på toan då de inte var snabba nog att hjälpa mig loss. Vi kör samma procedur en gång till. 
Tillslut vid 04:30 så går det inte längre och jag bajsar på mig. När de kommer och skall hjälpa mig loss så att jag kan gå på toa och byta binda så ramlar jag omkull när jag skall ta ett steg. Mitt vänstra ben är helt borta. 

Jag känner ingenting från mitten av låret ner till mitten av vaden.
Peter och sköterskan får hjälpa mig upp från golvet. 
Himla tur att jag segnade ner ganska så graciöst för att vara höggravid kvinna med fullt värkarbete som bajsat på sig. Jag kunde ju ha fallit på magen eller slagit i huvudet.

Värkarna börjar sätta sig i ryggen och Peter får stå och massera min svank. Jag känner mig ganska så trött och det är Peter också då ingen av oss sovit direkt. 
När jag skall gå på toa med hjälp av gåbord, Peter och en sköterska så ramlar jag igen. Benen bara viker sig. Denna gången så fastnar min högra ringtå under något och det gör så jäkla ont. Är inte så lätt att ta sig till toa med ett bortdomnat ben och värkar med droppställning och elektroder och allt vad det är.

Tiden känns som att den går ganska långsamt. Det händer saker snabbt i kroppen, men i huvudet går tiden långsamt. Ligger mest i sängen och skakar mig igenom alla värkar och försöker sova.
Peter ligger på soffbädden och försöker sova han med. Är ganska omöjligt att slappna av med alla ljud dels i vårt rum, men även alla pipanden från andra rum.
Vi är långa stunder helt ensamma och vet inte vad som händer och hur lång tid det är tills det händer något.

7 på morgonen så är det skiftbyte igen och jag är då blek, svettig och svag efter nattens påfrestningar med fall, feber, värkar och allt. De meddelar mig att jag behöver flytta mig från sida till sida då jag inte kan stå upp pga vänsterbenet. 
De pratar om att sätta dropp för att ge mig mer energi och jag får i mig en banan. Har under natten fått i mig lite juice och nyponsoppa.

Börjar må lite illa och när de ger mig buljong att dricka för att få i mig salt så kräks jag. Kräks upp allt jag lyckats få i mig och jag som hatar att kräkas känner mig så ynklig och besviken på att allt jag kämpat för att få i mig försvinner ut.
Klockan är 8:20 och jag har 38,2 i temp och 147/93 i blodtryck. Min vanliga temp är 36,2 så över 37,5 är jag ganska påverkad.
Kan läsa i journalen att jag hade 39,5 vid nått tillfälle under natten.
9:30 så bedöms jag av en läkare och han ser att jag är retarderad och han tycker att värkstimulerande (oxy) droppet kan höjas och att bebisens huvud är i höjd med min svanskota. Han skall undersöka mig om 90 minuter igen.
Nu får jag enligt min journal en del olika medicin. 
Cefotaxin, Paracetamol, RingerAcetat, glukosdropp. Oxy droppet ligger på 100ml/h
Jag kan inte längre kissa själv upptäcker vi efter att jag med stöd staplat mig bort till toaletten så de får tappa mig på kiss. 

Vid 13:30 så kommer läkaren in igen och han anser att jag har krafter kvar och jag får krysta för bebisen har sjunkit ner och jag är ju helt öppen sen natten. Jag krystar på, men bebisen glider upp igen hela tiden. Håller på i en 20-30 minuter innan vi lägger ner och jag får vila ett tag innan vi ska försöka igen. De höjer oxy droppet och läkaren skall komma tillbaka om 45 minuter.

Jag har totalt slutit in mig i mig själv nu och har verkligen tryckande värk nedåt men det känns så värdelöst när jag krystat utan att det hände något. Trodde att det skulle göra ondare att krysta och att jag skulle skrika och ha mig, men jag var helt tyst.

Klockan 15 är det skiftbyte och Tina kommer in, min nya bm. Det har snackats om sugklocka och kejsarsnitt den sista tiden och jag är inte alls sugen på det. Tina kommer in och hälsar och säger att hon har en plan. Hon går ut för att sedan komma tillbaka med en energi som smittar av sig på mig och hon är bestämd och fast, men på ett bra puschande sätt. Jag får krysta lite och Tina säger att hon skall klippa. 

Shit tänker jag, det låter ju inte så kul, men i detta stadie så gör jag vad som helst för att bebisen skall komma ut. 

Hon sätter bedövning och i en krystvärk så klipper hon. 
Sjukt obehaglig känsla, men det gör inte så ont. Just nu gör inte något alls särskilt ont utan jag är fokuserad på Tina och läkaren och sköterskorna och på att krysta.
Tyvärr har jag tappat känslan för värkarna så när de ber mig krysta när jag har en värk så kan jag inte det för jag vet inte när jag har en värk. Känner mig värdelös och att jag tar upp deras tid i onödan. 
En sköterska får stå och känna på min mage när den blir hård så att jag kan krysta. Tillslut så bara trycker jag på oavsett om jag har en värk eller inte. Lika bra att bara köra tänker jag och när jag hör någon i rummet säga till en annan att vi får ut den här bebisen på en kryst va så svarar jag jajamen, det kör vi på. De pratade inte med mig, men skrattar till av mitt svar.

Så händer det. Med ett slurpande ljud och med en känsla av lättnad och som när man bajsar och är lös i magen så kommer bebisen ut. 
Allt lättar. De lyfter upp bebisen så att jag får se den och den är lila och kladdig, men inte så mycket fosterfett som jag trott att det skulle vara. 

Omgivningen blir glitter, konfetti, regnbågar och enhörningar. 

Bebisen skriker till och jag gråter. Som jag gråter av lycka. Vänder mig mot Peter och han har tårar i ögonen.
Jag frågar vad det är och då säger de att jag får titta efter själv. När jag rör vid bebisen och flyttar dess ben så ser jag det, det är en flicka. Det är en flicka ropar jag mot Peter och jag hulkar nästan av gråt för jag är så lycklig och jag visste ju egentligen att det var en flicka. Det kände jag ju på mig tidigt i graviditeten men vågade aldrig riktigt tro nått för man vet ju inte.

Jag får upp henne på bröstet och pussar på henne och håller om min slajmiga varma underbara dotter.
Hon betyder redan allt i hela världen och jag älskar henne mer än hela min existens.
15:31 kom hon på en krystvärk.

Nu händer det grejer. En minut efter att hon är ute så får jag extra oxy för att hindra blödning. 
15:35 så börjar jag blöda, rejält, så de larmar på mer personal. 

Det går fort som fan och jag hinner egentligen inte fatta vad som händer. De tar bebisen ifrån mig och ber Peter att ta av sig så att hon kan ligga hud mot hud med honom på hans bröst. Det är sjukt mycket personal i rummet, men jag har bara ögonen för Peter och vår dotter som sitter ovanför mitt huvud på min högersida. Jag gråter glädjetårar medan det klättrar upp en person i sängen hos mig och trycker ner sin knytnäve i min mage. Det blir svårt att andas för hon trycker precis under revbenen på mig. En annan person står på min vänstersida och klappar mig på huvudet och pratar lugnande med mig. Då blir jag lite nervös för då känns det som att det är allvar. De sticker mig med sprutor i höfterna och kopplar på extra starkt oxy dropp och även dropp för den förlorande vätskan. Mitt i detta så får de ut moderkakan också som är hel. Lite tråkigt att jag aldrig fick se den för det hade jag gärna gjort.

När blödningen har avtagit och det lugnat ner sig så får jag tillbaka vår dotter. Jag fortsätter att gråta av lycka till och från och Peter sitter på snapchat i familjechatten och meddelar att vi har fått vårt barn och de får gissa vad det är. Pappa är helt hundra på pojk, men nej, flicka säger vi. 

Vi tittar på vår dotter och kommer fram till att ja, hon är en Bianca. 
Det namn vi kom fram till i somras på Gotland.
Så familjen får gissa namn och får sedan en ledtråd som är fjädern på Bianca flaskorna från Omnipollo. 
Medan vi pratar och Peter chattar med familjen så undersöker de mig. Jag har fått en grad 2 bristning förutom klippet och de börjar nu att sy ihop dessa. Det tar en timme för dem att sy och bm tappar nålen rakt ner i magen på mig med spetsen före vid ett tillfälle. Det svider till kan jag meddela.

När de sytt klart så undersöker de magen och Bianca ligger och snuttar lite vid bröstet. Hon får inte riktigt till det så de bedömer att vi behöver stöttning med amningen på BB. 
18:15 kopplar de bort alla dropp och jag får äntligen slippa alla slangar. Jag får gå och kissa och kan med stöd gå själv i väldigt långsam takt om jag viker mitt ben lite för mycket bakåt så som jag inte borde göra.
19:36 så förflyttas vi från Förlossningsavdelning 312 till BB avdelning 311. Jag blir körd i rullstol med Bianca i knät och Peter bär våra väskor. Vi har redan innan fått reda på att Peter inte får stanna kvar.

Vi körs in på BB och får en väldigt snabb visning av gemensam utrymmen och hur mat funkar.
Kommer in på ett rum och får en säng längst in i ett rum som inte är iordninggjort. Den andra sängen funkar inte så jag väljer den första. Vi sätter oss på sängen och är ganska förvirrade, trötta och jag har lite ont. Sitter och väntar på att nån skall komma och säga hej, välkomna och berätta lite om hur det funkar. Men det kommer ingen. Bianca får en plastlåda utan täcke och jag frågar om det, men de säger att det behövs inte nu, det tar vi sen.

Vi sitter och tittar på vårat barn och pratar. 
Min pappa har under dagen haft fullmakt för oss att skriva på papper för våran nya lägenhet och fått nycklarna av säljaren. Tur att vi kunde fixa det på det sättet när tajmingen blev så dålig. Hinner dock inte tänka så värst mycket på lägenheten just nu.
De håller på och stökar runt lite med säng och skärm och mitt i allt så körs en annan kvinna in i rullstol, men de kör ut henne igen när de ser att det inte är klart och jag hör att de uttrycker sitt missnöje. Henne ser jag inte mer. Verkar som att de fick eget rum eller annan avdelning eller något.
Någon timme senare kör de in en annan kvinna och hennes barn och man i den andra sängen. Men nu är skärmen uppe mellan oss så vi ser dem inte så mycket utan hör dem mest.
Vid 22 så säger vi hejdå jag och Peter för han behöver hem och sova innan klockan blir för mycket.
Han har lite att göra hemma de närmaste dagarna och dessutom är det viktigt att någon av oss får sova.

Bianca och jag ligger i vår säng bakom skärmen och lär känna varandra. Hon snuttar lite på brösten, men får inget bra grepp. Bm som kommer in får handgripligen hjälpa oss, men det funkar inte riktigt ändå. Jag får rådet att handmjölka ut på en sked och ge till Bianca. Problemet är bara att hon kräks ut det hela tiden. Vad hon än får i sig kräks hon upp då hon har massa fostervatten i magen. Snacka om att det känns helt värdelöst när man har ansträngt sig allt man har med att försöka mjölka ut lite på en plastsked som man sedan försiktigt matar sin dotter med och hon bara kaskadkräks ut det yttepyttelilla hon fått i sig och har kvar i magen. Då känner man sig inte så stor och tuff. Problemet är att mina stora bröst blir för mycket för hennes lilla mun så hon rotar runt för att hitta bröstvårtan, men genom att hon gör det så blir bröstvårtan helt platt. Inte styv någonstans. Då blir ju stackaren frustrerad och börjar gråta och så blir det en ond cirkel för det är helt omöjligt att stoppa in en utplattad bröstvårta i munnen på en bebis som har tungan i gommen för att hon gråter.
Då testar vi att sondmata henne medan hon ligger vid bröstet. En sköterska måste alltså komma när jag ringer (vilket alltid tar minst en kvart) och köra in en väldigt tunn plastslang i Biancas mungipa medan hon ligger vid bröstet. Det tar tid att få i 10ml genom en nåltjock slang kan jag tala om. Sen att vi lär Bianca att det kommer mat när hon har ett uruselt grepp det är ju sådär lagom bra för framtida amning kan jag tala om.

Ett tag in på natten så kommer tjejen på andra sidan skärmens huvud fram bakom kanten och försiktigt frågar om vi är vakna. Jo jag är det, svårt att sova med alla bebisar som skriker och med allt man precis genomgått i bakhuvudet. Vi börjar prata och slutar i princip inte. Vi drar undan skärmen så att vi kan sitta/ligga i sängarna och prata. Det visar sig att hennes sambo är storebror till en gammal skolkamrat till mig och jag känner även hans lillebror. Världen är alltid så liten.

När det blir ganska ohållbart att sondmata B så visar de mig hur jag kan koppmata. Hälla i henne mat via en liten kopp. Jag ber dem sen visa mig hur jag fixar maten själv till henne då det inte går att ringa varje gång hon ska ha mat för det kommer ju aldrig nån. Vi testar även att amma med napp på bröstvårtan innan varje matning, men B får fortfarande inte alls till greppet utan bara gråter och slåss med armarna och viftar runt napp mjölk och sig själv.

På natten frågar jag och Emma, min sänggranne, om värktabletter då det börjar göra ont i klippet på mig och efter ryggbedövningen på Emma.
Jag frågar även om de har tips på att få bort vätskan i benen för mina fötter är nu helt enorma. Högläge är tipset för fötterna.

Det känns som att tiden går sjukt långsamt och att dagarna går i varandra på BB. 
Jag springer runt och fixar mat till B, dricker kaffe, går på toa, äter lunch, byter blöjor, hämtar mat till B, sitter i sängen och funderar, hämtar mat till B. Samtidigt så flyttas hela mitt liv.

Peter drar ett mega lass hemmavid med att packa ner det sista och montera ner allt och samtidigt försöka hälsa på oss. 

Efter första natten så får Emma och Lilly, hennes dotter, ett familjerum så att pappan kan sova över. Det är sjukt tråkigt att bli lämnad, men jag är glad för deras skull. Nu infinner sig dock oron över att de närsomhelst kan köra in nån på rummet. När som helst. Den andra natten kommer dock ingen, men jag sover inte för det för oron ligger där.
Andra dagen så vill de ta prov på B för att kolla hennes värden. Så vi blir uppskickade till Neo med en liten lapp. 
Mina fötter är så svullna så jag får inte på mig nått på fötterna så jag springer runt barfota. Skiten i samma kläder som jag haft i ett dygn, barfota, men en bebis inlindad i min schal i famnen irrar jag runt i hissen.

Uppe på neo så spänner de fast ett band runt Biancas huvud för att stoppa blodflödet lite. En sköterska tar sockerlösning på fingret som B får snutta på och den andra kör in en kanyl i huvudet på henne så att de kan ta lite blodprov. Det ser ganska brutalt ut, men B säger inget i protest och de behöver ju göra det för hennes skull.

När vi är klara får jag be om hjälp med att komma ihåg vilken avdelning jag bor på. Snacka om snurrig i huvudet så när jag kommer ner på rummet så skriver jag upp avdelningen och rumsnummer på mitt armband ifall jag skulle tappa bort mig igen.

Den eftermiddagen så kommer familjen och hälsar på. Jag är helt gråtfärdig i hissen påväg ner och är glad att jag har Peter som stöd. När jag ser Anton, min fina lillebror och hans tjej, då brister det. Jag börjar storgråta. Sen kommer pappa, bror Adam med familj och mamma. Vi äter tårta som det står Bianca på och B får presenter. De får hålla henne och jag får berätta hur allt gått.
Jag blir ganska trött fort och B behöver mat så Peter leder upp oss igen, dessutom har jag missat att äta själv under dagen så jag beställer mat.

Som sagt var går dagarna ihop, men tredje natten kommer i alla fall en ny kvinna in på mitt rum som fött sitt andra barn. Hon ammar sin dotter och somnar. Jag blir så avis för jag kan inte alls somna själv. 
Emma och Ronny kommer och hälsar på mig, jag hälsar på dem och vi sitter i dagrummet och tjötar, dricker kaffe och äter.
Jag blir ännu mer avis på de andra på avdelningen som har sina partners där hos sig som kan hämta ersättning, hålla bebis när den är ledsen, hämta kaffe, övervaka så mamman kan duscha. Ja hjälpas åt helt enkelt. 
Själv springer jag runt på mina elefantfötter och gör allt det där själv. Med en bebis på armen, i famnen, i knät. Jag hinner inte tänka på mig själv knappt nått och jag lyckas ha fyra armar ibland känns det som. Så ensam som jag kände mig trots alla människor runtom. Det var tärande. Väldigt tärande.
Är så oerhört tacksam dock för att Bianca var så snäll och lugn och mest sov. Väldigt lite skrik från henne, nått enstaka pip bara vilket gjorde att hon fick smeknamnet kanariepippin då hon var gul och pep.

Tredje dagen kommer och jag tänker att idag skall jag åka hem! Det säger jag till personalen dagen innan och att jag vill ha en stygnkontroll innan jag går hem.
Emma och Ronny skall få åka hem de med. Och mina nya rumskamrat hon också. Då får jag höra att de är osäkra på om jag kan få åka hem. B är lite väl gul och har inte ökat ordentligt i vikt. 
Då går jag sönder. Jag bryter ihop och gråter. 

Orkar inte allt själv längre. Jag saknar Peter, jag har ont, jag behöver sova, byta kläder, vara nära min familj. Så jag storgråter i korridoren. Emma kommer och kramar på mig medan jag står och håller plasthandskar med varmt vatten mot Biancas händer för att de skall kunna ta blodprov. Vad B behöver för att komma på fötter är mat, lugn och ro och ljus. Nä men vad bra att jag sitter i ett mörkt rum med knappt några fönster och skrikande barn runtom. Jag kan ju inte ge henne det hon behöver där! Jag är helt färdig. Bara gråter och det tar inte slut. 
Tänker på alla som i samma stund flyttar mina flyttkartonger, mina möbler, mina kläder.
Vid två tiden kommer Peter förbi med två av våra vänner som bor i Växjö som kommit upp för att hjälpa oss flytta. 
Medan vi sitter och håller på att runda av så kommer en bm och letar efter mig. 
Hon vill gå hem säger hon, men innan hon gör det vill hon skriva ut mig. 
Jag vågar knappt tro på vad hon säger. Att jag skall få åka hem!
Snabba puckar blir det. Vi åker upp till rummet och hastar ner alla grejer i väskorna. Klär på B och mig själv. Jag gråter nu av lättnad.
Vi får åka hem med order om att komma tillbaka dagen efter för att ta nya prover på B.
Jag ringer mamma och berättar. Peter springer och hämtar bilen och bilstolen. 
Vi står nere i Entrén jag, B, Fia och George och väntar på bilen. När vi sen bär ut B till bilen så börjar jag gråta av känslan av frisk luft. Har inte varit utomhus sen lunchtiden på tisdagen och nu är det lördag.
Jag ber Peter köra fort för jag vågar inte tro att jag får åka hem förens vi är långt bort. 
Han vågar dock inte köra så fort med en bebis i bilen. 
Det gör ont att sitta i bilen i varje sväng, men jag bryr mig inte. 

Jag har fått lämna helvetet.

Väl hemma hos mamma och pappa så släpper de allt för att hjälpa mig. Jag får matat B, får vatten att dricka och när hon somnar får jag duscha. Den känslan! Att Duscha i lugn och ro med vetskapen att mamma finns där för B om hon vaknar. Peter kör vidare med Fia och George och på kvällen äter vi middag med Adam och hans familj. Jag är helt slut, men så oerhört tacksam över att få vara hemma med min fina dotter.
Den natten sover jag. 
Ligger på mage! i sängen med Bianca i en korg bredvid sängen. En korg som jag sov i när jag var liten. När jag slappnar av och känner hur skönt det är att kunna ligga på mage igen så kommer tårarna.

Dagen efter kommer Peter ner och vi äter frukost tillsammans.
Klockan tre skall vi vara på återbesök på Östra. Bianca har gått upp lite i vikt och har mycket bättre färg så vi får all clear och är utskrivna på riktigt.

Nu är det klart, vi har fått våran bebis och hon är helt fantastisk <3

I en vecka bodde jag och B hos mamma och pappa innan det var tillräckligt i ordning i nya lägenheten för att kunna vara där med en bebis.
Uppskattar den veckan något enormt! Som de ställde upp för oss med att fixa mat, mamma som tog Bianca för mig ibland så att jag kunde duscha, lugnet och tryggheten vi kände. Tack räcker inte ens.

Amningen kom aldrig igång ordentligt. B blev förbannad så fort vi ammade och när jag pumpade så kom det knappt nått alls så jag slutade med det när jag insåg att stressen det framkallade inte var värt det.
Så då fick blodblåsorna på bröstvårtorna läka och mjölken sinade utan att jag fick problem med mjölkstockning eller något.
Himla tur att det finns ersättning som gör att vår dotter växer och frodas och är en glad skit hela dagarna.
För det är hon, en glad och nöjd bebis som äter, sover, pratar med oss, skrattar och springer med sina små ben i luften.
SOM jag älskar henne. För henne kan jag välta bilar, springa hundra mil.

Min förlossning var ett fiasko. Inget var som det borde vara och BB tiden var något av det värsta jag varit med om.
Just känslan att man hela tiden är bortprioriterad och lämnad att klara allt själv.
Nått som man absolut inte borde vara när man haft aktiv förlossning i över ett dygn, blivit klippt, fått akutblödning och är allmänt mör efter att förlöst ett barn.
Så ensam som jag kände mig vill jag aldrig känna igen och hoppas inte att någon annan behöver känna.

Såhär åtta veckor efter förlossningen så mår vi bra. Klippet har läkt fint och allt såg bra ut på återbesöket hos bm. Skönt att veta att det inte blivit värre än ett stort ärr i fiffi. 
Det gör fortfarande ont ibland, men när de klipper genom muskler så är det inte så konstigt att det gör ont.

Bianca växer och frodas och är helt underbar.
Jag kan sitta i timmar med henne i knät och prata med henne.
Hon är oerhört rolig och älskar att le och skratta. Som sagt en glad skit!

Jag har fått prata av mig om min upplevelse och skrivit in min åsikt till Östra. Där har jag fått kontakt med avdelningschefen som hjälpt mig att få stygnkontroll och jag skall få röntga min tå i nästa vecka.
Det är skönt att veta att min historia kan hjälpa andra att slippa genomlida det jag var med om.
De har redan börjat förbättra ordentligt på de avdelningarna jag var på.

Nu skall jag dricka kaffe och pussa på min fantastiska dotter.
Tack för att du lyssna.

So Long!

 

22 minuter gammal Bianca.
Jag måste säga att jag tycker att jag ser ganska pigg ut ändå med tanke på.

 
När familjen kom på besök och B sov igenom det hela.
 
Här har hon precis fått tvättat håret.
 
Hej hej säger lilla räkan!
 
Vi var på nyfödd fotografering med duktiga Linda och det blev såhär fint!
 
Fyra generationer. Fyra Karin. (Mamma heter Karin och jag, mormor och B heter det i andra namn)
 
En glad skit helt enkelt!
 

 

Den oändliga väntan...

Kategori: Tankar

Jag har bra tålamod. Och det är nog tur, för annars hade jag slitit mitt hår de här dagarna.
Nu är det 10 dagar sedan vår bebis hade beräknat datum. 
Jag är så förbannat nyfiken på vem det är där inne och vill träffa den lille nu! NU!
Snälla älskade lilla vän, kan du inte komma ut nu så att jag kan få bli mamma på riktigt! 
Känns inte som att man är mamma förens den är på utsidan.
 
Dessutom så börjar det kännas lite stressigt ju längre tid det går.
Vi köpte nämnligen en lägenhet och den 28:e så skall vi skriva över den och få nycklarna.
Det är 6 dagar kvar tills dess och inte en liten sensation på att en förlossning skall starta.
Hjälp vad stressigt det kommer bli, för vi tänkte lägga golv i vardagsrummet, tapetsera en vägg i barnrummet, måla och tapetsera sovrummet och kanske tapetsera köket och måla hallen. Eller vi och vi, jag har väl inte räknat att kunna hjälpa till direkt utan det blir Peter, Pappa och Adam som fixar biffen.
 
Det värsta är att det inte finns något man kan göra för att starta en förlossning heller. Bara vänta.
Vänta
vänta
vänta
vänta.
 
Packa en flyttlåda under tiden. Köra en tvätt. Vila.
Det är det jag gör nu.
Sängen till bebis är bäddad, jag laddar med gröt frukost, fikar med favoriter, spelar musik för magen, kollar på när bebis ligger snett i magen och fotar magen för att komma ihåg den.
 
 So Long!

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Att gå ut stort

Kategori: Filurar... Det är jag bra på

Vi håller på att fila på nått kul sätt att annonsera vår kommande bebis på sociala medier. 
Alla i ens närhet som familj, kollegor och vänner vet ju.
Men det är så många som inte vet och som man inte bara ringer upp och "vet du vad" För man har kankse inte pratat på ett tag.
Det finns så många roliga sätt att annonsera en graviditet, men också så många extremt tråkiga!
Vi har en liten idé på gång, men då vintertiden är här nu så är det ju mörkt fasiken jämt så vi får se om vi kan lösa det till helgen.
Vecka 23 nu i alla fall och jag mår toppen! Förrutom att jag knappt kan gå ibland pga foglossningar, men sånt går ju över liksom.
 
 
So Long!