Igår gick jag sönder
Jag vill inte gå in på detaljer, men det handlade om en väldigt tuff insikt.
För andra gången denna veckan fick jag en panikattack igår.
En kraftig en. Jag hyperventilerade till den grad att det svartnade för ögonen och imed att jag körde moppe samtidigt så fick jag stanna och samla mig så att andningen kunde gå tillbaka till någonlunda normal takt.
Att sitta på sitt jobb med tårar som rinner nerför kinderna nonstopp tills ögonen är helt röda och torra är inget jag kan rekomendera.
Att känna att man blir panikledsen igen och måste komma undan men alla toaletter och smårum är upptagna så man får ställa sig i ett hörne och skrikgråta tyst och vika sig av den fysiska överväldigande smärtan. Det fanns dock ingen annan stans som var bättre.
Gå hem? Nej, det hade inte vart optimalt.
Vid två tiden så gick jag sönder. Då kunde jag inte känna nått mer. Var som ett skal som bara fungerade så minimalt lite som det behövdes.
När jag kom hem så hade jag lagats såpass att jag kunde gå sönder igen.
Panikskrikhulkgråta i telefonen.
Inget jag kan rekomendera.
Idag är en ny dag.
Insikten finns kvar, men undanstoppad tillsvidare och jag trycker ner känslorna. Måste kunna fungera på dagen. På natten så går jag sönder igen.
