HannaH

So low

Kategori: Filurar... Det är jag bra på

Nu är jag i en period när jag har svårare att hålla humöret uppe än vad jag har att vara glad.
Det bara känns som det ligger en tung grå blöt filt över mig som inte släpper in tillräckligt mycket ljus och som luktar unket och under filten blir det sådär kvalmigt och svårt att andas.
Allt jag vill göra är att dra undan den där filten och ta ett djupt andetag med frisk luft, men jag orkar liksom inte.
Får inte tillräckligt med styrka att lyfta armarna och kasta det blöta åbäket långt ifrån mig.
Så istället går jag runt med det på mig och gluttar lite från under kanten ibland och får in liiite liiite frisk luft men ryggar tillbaka och kisar för att det är så ljust.
Känner hur jag sänks av smärt i handen.
Sänks av problem som inte kommer till nån lösning. Problem som jag har lust att skita i, men då går allt åt fanders och det har jag inte lust med så jag försöker.
PROBLEM probläääm prooobleeeem. Jävlar vad det kan ställa till det.
 
Nä nu skall jag äta en kaka, måla naglarna och kolla på den tokiga serien Unbreakable Kimmy Schmidt. Och hänga tvätten som just blev klar.
 
So Long!
 
 
 
 

oj, en uppdatering!

Kategori: Filurar... Det är jag bra på

Livet.
Så mycket som händer, men ändå ingenting på ett sätt.
Det är det som är livet. Stora livsomvälvande händelser blandat med hamsterhjuls vardag.

I mars hände nått så oerhört stort. Jag blev faster!
Nils Edner Axel Södersten kom till världen och han är såklart världens finaste.
Är min lillebror Adam och hans flickvän Hanna som skapat denna lilla underbara varelse.
När jag nu jobbar 50% så har jag haft möjlighet att hälsa på honom nästan minst en gång i veckan och jag älskar det. Få se honom växa upp och jag har bestämt mig för att vara en väldigt närvarande, älskande och engagerad faster som alltid kommer att finnas där för honom.

 


Varför är jag 50% arbetande nu kan man ju fråga sig och svaret är för att jag har skadat min vänsterhand. I sann Hannah anda kan jag ju inte göra det lite lagom sådär så att det gör ont och går över, nej.
The story goes att på Lucia så snubblade jag på kontoret. Jag höll på att lägga upp julklappar under granen och när jag reste mig upp fastnade foten i heltäckningsmattan och jag föll och tog i mig med sidan av vänsterhanden. Kände hur det small till och gjorde förbenat ont, men sånt gör jag titt som tätt så jag tänkte att det var inte mer med det. Förutom att jag tyckte att det gjorde löjligt ont i jämförelse med fallet.
Den 16:e december, tre dagar senare, så ”tvingade” Peter mig att ringa doktorn. Min vårdcentral hänvisade mig till akuten så det var bara att åka dit och sätta sig.
Hade ganska tur med tiden för jag fick snabbt komma in på röntgen och det visade på svullnad och kanske nån antydan till spricka/flisa i benet i handen.
sjukskrivning i två veckor, bandage och diklofenak var lösningen.
Det hjälpte dock ingenting så i mellandagarna var jag tillbaka på akuten dit jag blev hänvisad och de skickade upp mig på arbetsterapi. Kom tillbaka fulltid till jobbet, men var tvungen att boka tid hos läkare som ansåg att handen inte alls var bra, men efter två veckor klättrandes på väggarna kunde vi enas om 50%.
Sen härdade jag ut, gick på arbetsterapi, hade ont och återkom konstant till läkarna som inte kunde förstå vad det var. I April fick jag magnetröntgen och då konstaterades det att jag har nått som de förklarar som svullnad i skelettet. När jag ramlade så borde benet ha gått av, men det gjorde inte det och istället så stannade traumat kvar i skelettet och även i ligament/led bredvid och tar sig inte därifrån. Detta är något som läkarna inte sett tidigare och därför inte vet hur man skall behandla.
Åh så sköj, tänkte jag. Not. Att det var nått var ju skönt att få reda på, för inte kul att gå runt och ha så ont utan att de hittar nått. Men inte så kul när ingen vet vad man skall göra.
Nästa steg är läkartid 14/6 hos en handspecialist så får se vad de säger då.
Är så förbannat trött på att ha så pass ont i handen dygnet runt att man inte kan tänka bort det. Det är som en huvudvärk som är sådär påträngande att man har förstått att man inte bara kan ignorera den utan den kommer stanna ett tag till och infektera hela ens tillvaro. Lite som att slå i lilltån i soffbenet och det gör ont som fan en stund och sedan ersätts det av ett bultande som tar lång tid innan det avtar. För hugger till gör det av nån jäkla anledning titt som tätt utan att jag gör något och så här nästan ett halvår senare börjar det bli svårt att hålla tålamodet med den och kunna tänka bort det. Så ibland får jag depp och orkar inte mer, men för det mesta så håller jag mig positiv.
Ä väldigt skönt att slippa de stora skydden jag haft som i princip vart som gips och bara ha tejp.

Nu börjar det äntligen bli lite värme ute och det spritter och spirar i naturen.
Kristi himmelsfärd coming up och då är det långledigt.
Peters mamma och hennes gubbe Anders kommer ner på fredag och skall stanna tills söndag så vi skall visa dem stan och bland annat äta ute med mina föräldrar också.

Köpt mig en polaroidkamera också och det är skitkul!

 
 
Jag har bytt avdelning på jobbet och precis fått ett eget projekt som kommer sträcka sig fram till midsommar och istället för måndag hela veckan som det vart de senaste åren så är det något nytt och annorlunda varje dag vilket inspirerar mig nått enormt!

Vi letar sommarstuga och skall kolla på en liten en på onsdag. Det förra vi hade förhoppningar på försvann ifrån oss med mer än 400k över vårt max.
Semesterplaner är i full gång och livet leker helt enkelt. Om det inte vore för en hand som i princip bara är en stump, en tumme och ett pekfinger i användbarhet och mest bara duger till att lägga saker på eller hålla emot lite granna. Men jag är positiv. Det skall man vara.

So Long!