I´ll love you til the end

Vet ni en sak som skrämmer vett och sans ur mig flera gånger om dagen? Samtidigt som det i andra stunder är det enda som betyder nått?

Kärlek.

Jag är förbannat kär.
Jag älskar min sambo helt vettlöst.

 

Han är inte min bättre hälft och inte mitt allt. För det är så jäkla klyschigt och vi är våra egna personer.
Däremot är han min partner. Min lagkamrat. Andra delen i det Team som utgör vi två.
Klart jag skulle klara mig utan honom och det skulle inträffa nått. Men inte fan har jag lust att klara mig utan honom.

Han plockar fram det bästa ur mig. Inte nödvändigtvis att han gör mig bättre, för jag är bra, men med honom blir jag mitt bästa jag.
Jag har mina absolut roligaste stunder med honom för vi har så enormt kul ihop. 
Varje dag, vardag som helg, så finns det ingen stans jag skulle vara hellre än med min karl.
Med honom blir allt så väldigt mycket mer hanterbart.
Att diska är roligare, handla mat är roligare, tvätta, hänga tvätt, sitta i ena änden av soffan och sticka medan han sitter i andra änden och spelar TV spel.
Helst av allt skulle jag bara vilja titta och röra vid honom varje sekund av dygnet, för jag tycker att han är det vackraste som finns. Men shhh, det är en hemlis för säger man det högt så låter man ju helt besatt och han tror mig inte ändå. Fast så är det. Att se på honom får det att gå varma ilar över huden på mig och jag myser inombords.

Ja men ni hör ju helt klart att med honom så är jag lyckligare.

 

Jag vet att jag har hittat rätt.
Jag vill inte ha någon annan i mitt tvåmanna team än Peter.
Jag tror faktiskt inte att någon skulle passa mig så bra som han gör.
Vad jag vill ha sagt tror jag är att jag vill tala om hur mycket han betyder för mig så att han vet det och att jag är hans.
Vi är ett team och det teamet kommer jag inte att lämna frivilligt.