Fan och hans moster och piss skit och vademekum eller vad man nu säger

Usch jag har en sån häringa äcklig jäkla skitdag som man har ibland.

En dag då allt bara känns förjävligt och man vill dra täcket över huvudet och vakna när det är vår typ.

Det är regnit, kallt, blött och grått ute, inne i bröstkorgen och hjärnan så virklar, brötar och klöser det.

Tankar på mörker och dödlighet varvas med tankar om ångest och känsla av att man står helt stilla.

Det enda som riktgt riktigt grämmer mig är Elsas status. Den får jag utredd i morgon.

Annars är allt faktiskt väldigt bra så jag skall inte klaga, men usch vad oro kan rota sig djupt med långa klibbiga svarta rötter genom hela kroppen. Jag fick panikattack påväg till jobbet av övergripande sorg. Det var nytt. Läskigt. Förjävligt.

Jag tackar gudarna för att jag har så fina människor runt mig som bryr sig, lyssnar och stöttar.

Nu när det finns någon som jag vill krama och pussa på så är ljuset lite närmare än mörkret. 

Jag håller tummarna på att jag får fortsätta pussas..

 

So Long!