Om det att det fortfarande gör ont

Det händer mycket just nu. 

Brukar det inte vara så på våren? Att man liksom nästan som vaknar upp ur en vintervila och tar tag i massa grejer och energin sprudlar i takt med att naturen sprudlar.

Om man nu då inte lider av allt pollen för då blir man ganska redigt trött faktiskt.

Vi har balkong projekt pågång. 

På min balkong har det byggts soffa av lastpallar som nu målas, kuddar, dynor och filtar finns. Växter, lyktor och pynt skall fixas.

På hans balkong håller vi på att bygga en bänk och alltihop kommer att bli jätte fint.

 

Lillsyrran flyttade ut i veckan. Hon och en kompis fick tag på en 3:a inne i stan och hon är ju faktiskt en stadstjej så det är ju där hon ska vara.

Det är så tomt hemma. öronbedövande tomt. Ingen lillasyster. Ingen Elsa...

Såhär "Ensam" har jag inte vart på över 7 år. Tacka gudarna för Starbucks för annars hade jag nog blivit komplett bonkers galen insane!

 

Med tiden har det blivit lättare. Saknaden.

Den blommar upp till och från och jag blir överväldigad av hur ont det fortfarande kan göra.

Fast har man förlorat en bit av sig själv så är det inte så konstigt att det gör ont.

Matte till en av Elsas systrar hör av sig. Hennes älskling har liknande problem som Elsa hade.

Det känns bra att kunna komma med råd och vara lite stöd.

Så säger hon att hon bara kan tänka sig sorgen jag känner och att trots att hon inte känner mig så kunde hon på mina bilder se bandet mellan mig och Elsa. Hur vi hörde ihop. Jag visste ju att jag kände det, men att det sipprade ut och syntes till och med för dem som inte känner oss.. det känns fint men aj! i min själ.

Nu kommer tårarna igen så jag skall släppa ämnet för stunden.

 

Ser framemot helgen.

Vi skall bjuda hem mina föräldrar på middag och flera av mina favoritmänniskor skall vara i samma rum samtidigt.

Det blir fint.